MENY
Idag hände en väldigt rolig sak. Och innan ni läser det här vill jag bara säga att jag är fullkomligt medveten om hur larvig jag är men ändå!
Okej, så här var det: Jag var ensam hemma, klockan var runt fem och det var mörkt ute (har jag nämnt att jag bor i en tvåvåningsvilla ute på landet? Där det dessutom spökar, men det är en annan historia) och plötsligt knackar det högt på dörren. Jag blir lite nojjig och tänker att det bara är lillebror som vill bli insläppt för att han är för lat för att leta fram sin egen nyckel, så jag öppnar den lilla dörren som familjen använder mest. Men där står ingen och jag är alldeles för nojjig för att gå ut och kolla efter någon. Kan ju vara en mördare. Så jag stänger dörren fort igen och låser. Logiskt tänkande leder mig till att inse att det alltså måste ha knackat på den andra dörren vi har, den stora dörren där gäster får gå in. Och vad gör jag då? Går jag till stora dörren och öppnar och kollar vem som står där? Nope! Istället blir jag paranoid och Moa, 19 år gömmer sig i köket. Men så kommer jag på att i mitt rum (mittemot köket) så har jag ännu inte rullat ner rullgardinen vilket innebär att när man går tillbaka från stora dörren så ser man rakt in i mitt rum där det dessutom är tänt. Så självklart gömmer jag mig på golvet inne i köket där jag inte syns i en kvart så jag är säker på att den som knackat försvunnit. Man får inte vara dum!
Sedan lite senare på kvällen knackar det på dörren igen, men då är både pappa och lillebror hemma så pappa öppnar. Och vem är det? Jo, grannens dotter som säljer jultidningar.
Moa 19 år borde önska sig lite mod i julklapp....
0