MENY
Har haft den sista föreställningen ikväll och det gick faktiskt väldigt bra - över förväntan. Bara det gjorde mig otroligt emotionell. Och nu sitter jag på en torr bänk mitt på Princes Street i Edinburgh och skriver det här inlägget. (Att den är
torr är en viktig detail eftersom det har regnat och allt här är vått just nu). Och är ännu mer emotionell. Kan ju bero på proseccon... kan bero på att min gamla mentor som vi hade våra första två år överraskade oss med att komma till föreställningen och
gick även ut efteåt med oss. Hennes beröm betyder så otroligt mycket. När man kämpat så hårt och det känns som ingen ser en och så plötsligt får man höra att man stal fokus i en föreställning med elva stycken dansare, utav en person som
man har så mycket respekt för. Det känns så otroligt stort. Dessutom så är jag ju rätt dramatiskt och känslig som person så att sitta mitt på den största gatan i Edinburgh och gråta mitt i natten är verkligen min stil.
Don't grow up, it's a trap
0