När det är så bra att man måste se det igen

Bland behöver man spendera lite tid med sig själv. Så idag bestämde jag att jag var tvungen att se skönheten och odjuret igen efter att ha sett den senast igår. Hade inget planerat för söndagskvällen så varför inte se en film som jag tyckte var magisk första gången jag såg den. Bokade en plats intill vänstra väggen, tre stolar iväg från alla andra. Så man är ensam, för sig själv och kan gömma sig dör världen utanför existerar inte de där minutrarna man är uppslukad i filmens värld. Hade med mig min stora svarta kappa som fick agera täcke. Var nästan som att man satt nedkrupen i en soffa för sig själv. Gömd för omvärlden. Smög även med mig lite prosecco och prosciutto in som kvällsmål. Kallskuret och bubbel känns även väldigt franskt och bidrog till känslan.

Det var lika magiskt andra gången man såg den. Om möjligt ännu bättre.
Musiken är helt otrolig. Alan Menken har verkligen lyckats med de gamla klassikerna samt de nyskapade verken med melodier som fångar in en och berör. Det är en väldigt rörande film, mycket små saker som jag finner rörande. Detta blir ännu tydligare andra gången man ser den. Och tider bara flög förbi denna gång, även om den upplevdes som lång trots att den var riktigt bra. 
Filmen är väldigt vacker och jag tycker den är mycket bättre än den animerade. Det är en djupare historia som hinner byggas upp och förklaras utan att vara övertydlig. 
Rollsättningen är dessutom, gör en gångs skull, helt rätt. Emma Watson gör en fantastisk Belle trots att sången låter aningen autotunad men Audra McDonald och Luke Evans, samt även Josh Gad (överraskande nog) leverar det Emma saknar sångmässigt. 
Kan nog bara hitta en eller två scener jag skulle vilja ändra på.
Så överraskande bra helhet! 
Och om möjligt så grät jag ännu mer andra gången. Evermore kommer stanna kvar hos mig en lång tid framöver, och jag har verkligen inget emot det.


Liknande inlägg

Kommentera här: